Tråk, Tråkig, Tråkigare, Tråkigast. Typ.

Känner mig så himla trött på mig själv. Känner mig tråkig. Ointressant. Det gör mig stressad. För jag vill inte vara tråkig och ointressant. Mest för min egen del, jag tråkar liksom ut mig själv. Känns ju sådär. Försöker ju göra saker och hålla mig sysselsatt och sådär, men det är så förbannat tråkiga saker som jag gör. Haha. Usch, nu menar jag inte det riktigt, för det jag gör mest är att träffa mina vänner och familjen. Och de är ju inte tråkiga. Däremot är nog jag ganska tråkig för dem. Det blir liksom samma konversation varje gång, om samma saker. Som att ha samma samtal om och om igen, och det blir ju liksom tråkigt för mig också. Har ju hört det förut om man säger så. Sen vet jag inte om de frågar saker för att de verkligen vill veta, eller om det mest är för att de ska vara artiga. Vet själv att när N var gravid så var jag egentligen inte all särskilt intresserad av vad hon hade att säga om just det. Men jag frågade ju iallafall, för att man ska, och för att jag är hennes vän. Jag vet inte, det kanske var falskt? Men är man vänner så ska man ju lyssna på varann, för att stötta och så vidare, även om man själv kanske inte tycker det är världens största problem eller ens särskilt intressant.

Iallafall. Det blir så mycket om magen nu hela tiden. Om Myggan. Hela hela tiden. Folk frågar hur det är med magen innan de frågar hur det är med mig. Visst, magen är en del av mig, men det är inte JAG. Jag ser redan Myggan som sin egen individ. Jag vet inte, kanske skulle bli sur om folk inte frågade också, men jag känner bara att det skulle vara trevligt att vara en egen person ibland och inte bara en värphöna.

Magen är ju också anledningen till varför jag känner mig tråkig. Så mycket som jag inte orkar eller kan göra. Det är liksom inte så mycket annat som händer i mitt liv, saker som är icket mag relaterade. Det gör ju att jag får någon slags identitetskris i sig, känns som att magen tar över mitt liv. Och om det är så nu, hur kommer det då bli sedan, när jag har min Mygga utanför kroppen? Jag vill tro att det kommer bli bättre, bara jag får min kropp tillbaka och kan vara SJÄLV. Men jag lurar ju mig själv litegrann där tror jag. Kommer inte få vara själv på väldigt länge antagligen. Det är skrämmande att tänka så. Jag tycker om att vara själv. Vet inte riktigt hur jag kommer hantera hela den här grejen med att ha någon som är så himla beroende av mig. Känns som att jag kommer bli kvävd.

Nu är det ju som tur är inte vem som helst som kommer flytta in i vår lägenhet och kräva min uppmärksamhet, kärlek och tid 24 timmar om dygnet, utan det är Myggan, vårat lilla barn. Jag hoppas innerligt att det kommer kännas naturligt och bra och underbart att göra det för honom, iallafall mestadels av tiden. Att det liksom kommer växa fram. Men ibland oroar man sig ju.

Känns lite som att jag är världens sämsta person just nu... Ha! Självklart längtar jag efter Myggan. Och självklart kommer jag älska honom över allt annat. Jag tror bara inte att det är min grej att offra hela mig själv och bara bli "mamma". Jag kanske skulle kunna klara av att spela den charaden ett tag, men det skulle äta upp mig inifrån och göra mig olycklig i slutändan. Det är jag säker på. Så säker man nu kan vara på något som man inte har någon aning om.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback