mizaru

Det är fan orättvist. Jag var hemma klockan 11 på kvällen igår, hade bara druckit cola från klockan 9 typ, och hade inte ens druckit särskilt mycket under dagen. Ändå vaknade jag klockan tre med migränen från helvetet, som fick mig att kräkas en sisådär 40 ggr under tre timmar. Försökte med allt. Drack vatten - kräktes. Drack cola - kräktes. Låg blick stilla på toalettgolvet - kräktes. Duschade - kräktes. Bäddade ner mig på soffkuddar inne i min garderob - kräktes. Och så vidare. Skitskoj, jag lovar. Det var alldeles för ljust för att jag skulle kunna sova ute i rummet, därför jag försökte sova inne i garderoben. Men det funkade som sagt inte. Till slut så var jag helt jävla förstörd, ville typ ta livet av mig. Enda gången jag spydde på riktigt var första gången, sen var det bara smärtsamma kramper som var dealen efteråt. Blir så sur, för brorsan ramlade in klockan halv 4 på morgonen, full som ett ägg och däckade på soffan, och så vaknade han nu i morse och var hur pigg som helst. Borde fan va han som spydde som en gris. Åh, och innan han däcka så skrek han genom toadörren att jag inte behövde spy, jag hade ju inte ens ätit något. I fyllan hade han fått för sig att jag hade anorexia. Smart kille. När jag sen kom ut och la mig på ena soffan i fosterställning, och han höll på och snacka om att spela GH3 ashögt, och jag bad han dämpa sig så skrek han "HÅLL KÄFTEN".. Trevlig kille. Han kom inte ihåg det nu i morse, men bad så himla mycket om ursäkt. Orättvist som sagt. Blä.

En annan störd grej som hände igår var att farsan kom förbi. Helt plötsligt blev jag omkramad bakifrån när jag satt på en av bänkarna och käkade. Försökte se vem det var, men kunde inte... Lite stört bara det. Men sen när jag väl såg att det var han var det helt sjukt. Liksom den sista personen som jag kunde imagine skulle vara där liksom. Han kom bara förbi och sa hej, skulle kolla på brorsans lägenhet och sådär. I förvirringen så verkade jag nog rätt glad... Tvingade till och med hans jobbarpolare som hade hängt med att ta kort på oss. Så here you go, jag och farsan... Visst är vi lika?