|...................|
Alltså. Fy fan vilken sepe känsla detta är. Helt jävla sjukt. Ursäkta mitt språk. Jag är ensam här hemma för första gången. Men grejen är den att jag ser Marsei och Serlot hela tiden. Eller, jag tror att jag ser dem. Känns lite läskigt faktiskt, nästan som spöken... Känns så tomt. Så tyst. Fast jag har TV:n på och musik... Konstigt, för så mycket väsen förde de ju inte, bara ibland när de fick ryck. Men antar att de rör sig, andas och sånt, man känner liksom närvaron av något. Men det är borta nu. Som sagt. Helt sjukt. Overkligt. Jag känner mig lite chockad faktiskt. Har nästan lust att åka tillbaka och hämta hem dem... Vad har jag gjort? Vad är jag för en slags människa som kan lämna bort de som man älskar mest av allting? Vad säger det om min förmåga att älska? Usch, får inte tänka så, kommer grina hela natten i så fall.
Jag har vin hemma. Nog dax att leka hobbyalkoholist.
Jag har vin hemma. Nog dax att leka hobbyalkoholist.
Kommentarer
Postat av: Johannes Flakbil
Man älskar inte något mindre för att det befinner sig någon annanstans. Sorgligt är det ju att Serlot inte finns i "familjen" längre, men han har det säkert hur bra som helst. Dessutom tänker han antagligen lika mycket på dig som du tänker på honom, sådeså. =)
Postat av: mizaru
Usch, jag hoppas att han inte tänker på mig alls faktiskt. För om han tänker på mig så tänker han nog "Varför lämnade hon mig här hos den här människan? ÄLskar hon inte mig längre? Vad har jag gjort för att förtjäna detta? Jag hade det bra som det var, varför skulle hon förstöra allting? Jag vill hem." Och om han tänker så så dör jag av skuldkänslor.
Trackback