mizaru

Åh.. Jag brottas med mina egna fördomar just nu. Tycker faktiskt att det är rätt jobbigt. Inser liksom att jag kanske inte är lika öppen som jag trott att jag var. Jag vet att det har hänt på sistone också, jag var inte såhär förut. Förut så trodde jag det bästa om människor, och framförallt så trodde jag även gott om män. Nu så är det som att jag ser en potentiell våldäktsman i varenda snubbe som jag inte känner. Jag kan få lite freakouts när det är en manlig kund här i butiken på kvällen och jag är själv här. Än värre om det är 2 stycken eller fler. Man vet ju att människor har en tendens att hetsa upp varann, de är farligare i grupp än ensamma. Fan också. Jag vill inte tänka sådär.

Anledningen till att jag börjat fundera på det lite mer än vanligt är för de där 2 snubbarna som antagligen ska CS:a hemma hos mig imorrn. De är liksom 2 stycken och jag är endast 1 person. De kan dessutom snacka franska och smida planer utan att jag fattar nåt. Jag vet ju absolut ingenting om dom. Det som oroar mig lite är att han skriver såna där flirtiga smileygubbar i varje meddelande. Jag vill inte att han ska flörta med mig. Vill inte att han ska tro att bara för att han får sova hos mig så är jag intresserad. Dock har jag vart med om att  killkompisar har fått sova över för att jag vart snäll och så har de börjat tafsa på mig när jag sov. Om nu kompisar kan göra sånt, så kan ju främlingar göra det också.

Fan. Jag vet inte. Har ingen bra känsla inför det här. På ett sätt så vill jag genomföra det iallafall, se att det inte händer något och återfå lite tro på mänskligheten. Men tänk om det händer något. Då kommer jag bli ännu mera bitter än vad jag redan är. Jag har ju dessutom bestämt att jag måste åka på långresa själv, leva backpackerlivet. Det kommer ju aldrig funka om min hjärna ska funka såhär.

Ångest. What to do?