mizaru

Farmor har sagt till mig att du tror att jag är arg på dig. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte var det. Du förstörde min barndom och sen när jag väl börjat lita på dig igen så förstörde du min lillasysters med. Ursäkta men hur kan jag inte vara arg för det? När du inte ens har sagt förlåt eller visat minsta tillstymmelse till att du ångrar dig eller ens inser att du gjort något fel.

Jag förstår allvarligt talat inte hur du tänker. Det verkar som att du vill att jag ska ringa dig och försöka få umgås med dig och underhålla den lilla relationen som vi har. Det kan du glömma. Varför i helvete skulle jag det? Även om du inte skulle gjort något fel så är det fortfarande du som är föräldern och då är det faktiskt upp till dig att ringa till dina barn. Men så har det aldrig varit, eller hur? Och jag förstår att du kanske känner dig aningen förvirrad när inte alla springer runt och följer din pipa längre, eftersom jag också känner mig förvirrad. Du ger nämligen MIG dåligt samvete. Jag vet att det är meningen också, för världens största martyr och ego, det måste vara du.

Hur kan du inte visa ånger? Hur kan du inte må dåligt? Hur fan rättfärdigar du det här för dig själv? Jag fattar verkligen inte. Det enda jag fattar är att du skjuter över massa saker på mig och får mig att må sämre. Och varför ska jag vilja ha kontakt med någon som är som du? Även om det råkar vara min pappa. Eller. Du är inte ens min pappa. Du råkade knulla med min mamma för 26 år sedan, bidrog med en liten spermie och 2 år av bråk med min mamma och sen drog du. Hur kan du vara en pappa? Spermadonator möjligen. En jävligt kass spermadonator.

Innan du kom ut så pratade jag med Ib om att jag nästan önskade att du inte skulle göra det. För jag visste inte hur jag skulle förhålla mig till dig längre. Om att jag hade absolut inget förtroende för dig längre och att jag nog inte kommer våga känna något för dig någonsin igen eftersom du bara fuckat upp allting om och om igen. Till slut tröttnar man. Man försöker skydda sig själv och sina känslor. Kan du förstå det? Jag hade önskat att du skulle be om förlåtelse, se en liten skymt av ödmjukhet, men det gör jag inte. Du har till och med slutat ringa till mig för att "jag verkar arg". Jamen det är ju en skitbra idé, att sluta ringa. Istället för att fråga vad som är fel och försöka göra det bättre. Men jag antar att du är rädd för att höra svaret. Kanske vet du någonstans långt inne vad du gjort mot mig, min bror, min syster, din mamma och alla runt omkring dig. Jag hoppas verkligen det och att du plågas riktigt jävla ordentligt. Då finns det iallafall någon slags rättvisa här i världen.