(un)Happy Feet
Hela min familj har turned on me nu. Min bror är arg för att jag gett pappa mycket mer att göra och därmed kan han inte hjälpa till med renoveringen hos brorsan. Han tycker det är mitt fel. Jag tycker det är mina föräldrars fel. Kan de liksom inte uppfatta vad som ligger bakom? Inte som att jag går runt och är ledsen för att jag tycker det är kul, eller för att straffa dem som pappa verkar tro. Jag bara låter mina känslor komma fram. Tycker inte jag ska behöva låtsas som nånting annat och släta över vad dom gör. Låt mig reagera för fan! Jämföra och säga att "Jamen så reagerar ju ingen annan"... Nehe? Vad hjälper det mig? Jag är väl en egen individ med egna känslor. Jävla idiot.
Imorrn ska jag till jobbet igen. Har inget val.
usch, det är jobbigt att må sådär dåligt.. och särskilt när de runt omkring inte tycks förstå heller :/
snygg design på bloggen btw ^^
Hejsan..
jag tycker du borde läsa lite på min sida...
jag vet hur de e att må dåligt och att ingen finns där för en person.. jag tog nästan livet av mig för att folk skulle fatta att jag mådde dåligt.. läs min sida o hör av dig.. för jag vet exakt hur de käns att va ensam om detta
vet i princip vad du går igenom nu, mamma och jag bråkade väldigt mkt och det var otroligt jobbigt. stå på dig så vinner du i längden! det tror jag. *kraaaaaaaam trots att vi inte känner varandra men jag förstår*
Sofie, melika & nattrafiken: Som tur är går ju detta i perioder. Jag kan reagera starkt och få det ur mig, och sen lugnar jag mig igen, inser att jag kanske överreagerat en aning. Men tack för fina ord! Det värmer faktiskt att folk kan bry sig om någon som de inte känner, mitt hopp om mänskligheten fick en (om än så liten) boost. Hehe.