Plastskalle

Mitt internet segar som fan. Irriterande.

Iallafall.. Var på jobbet idag och det var SÅ tråkigt. Höll på att avlida. Var inne 3 pers på hela dagen... Har bara stått och monterat likadana Giant cyklar hela dagen. Lagom roligt. Ibland tycker jag verkligen att mitt jobb är så jäkla menlöst. Vad ger det mig liksom? Ja förutom snygga armar då förstås.. Haha. Iförsej så är det ju inte där som jag tänkt jobba hela livet, var en extragrej först och sen kunde jag lika gärna vara kvar tills jag luskat ut vad jag egentligen vill med mitt liv. Dock har jag kommit på att jag antagligen aldrig kommer veta, så kan lika gärna plugga klart nu i höst så kan jag fundera på vad jag vill med mitt liv på ett lite mer intressant och högre betalt arbete. Vem vet... Kanske tillochmed kommer trivas att jobba inom det som jag nu kommer börja jobba med. Om jag har tur. Hehe.

Efter jobbet drog jag och Nina till Indiska restaurangen och käkade. Pratade gjorde vi också, men som jag förutspått så pratade Nina mest. Fick reda på vad hennes "kris" handlade om... Hon vill ha silikonbröst. Alltså. Jag blir så arg. Hon har hela tiden vart så anti det, men nu när hon har blivit morsa så helt plötsligt så "känner hon inte igen sin kropp längre", och hon gillade sina bröst när hon ammade och de var stora. Jahapp. Så du vill alltså ha plast under huden(!), riskera ditt liv (hon som tjatat om att hon känner sig så viktig i Nikkis liv så hon går runt och är rädd för att dö hela tiden), och betala massa pengar som du inte ens har, och som man skulle kunna göra så mycket andra vettiga saker med bara för att typ bli sedd som nåt jäkla sexobjekt? Jag blir så arg. Jag fattar såna som gått runt och mått dåligt hela livet för att de haft små bröst och bla bla, att de kanske vill göra det, men att en 26-åring som antagligen kommer skaffa fler barn vill skaffa silikonpattar nu är ju bara idiotiskt.

Vi umgicks i 2½ timme. Tiden som jag pratade om något som hade med mig att göra kanske kan ha tagit max 10 minuter. Hon sa att hon ville höra vad som hänt i mitt liv, men man märker på henne att hon inte lyssnar.

Nä. Det blir bara mer och mer obvious att den Nina som jag en gång kände inte finns mer. Känns verkligen som att vi har noll gemensamt numera. Hoppas det ändras... Vill inte att det ska vara såhär. Vi har känt varandra hela våra liv. Damnit.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback