Barnvakt och Årsfirande
Igår var det min och H's årsdag. Till och med första årsdag. Konstigt att tänka på hur mycket som hänt på ett år. Från att bo i Thailand, vara lycklig singel, dyka varje dag och vara i värmen, till det här svenssonlivet som vi lyckats införskaffa, med barn och hela faderuttan. SJUKT. Om jag hade fått veta detta förra nyårsafton så skulle jag aldrig ha trott det. Då var jag och H bara vänner. Och då menar jag verkligen BARA vänner. Hade inte spanat in honom för 5 öre. Visst, han var söt, men jag var liksom inte intresserad. Av någon överhuvudtaget kanske ska nämnas. Jag ville vara själv. Jag trivdes. Men så hände det något. Vet inte vad det var, men det lättaste sättet (och ostigaste) är att säga att det bara sa klick. Det bara kändes så förbannat rätt på en gång. Konstigt. Har verkligen aldrig vart med om nåt liknande innan. Och det som är ännu konstigare är att det fortfarande känns så. Det är liksom så självklart att det ska vara vi. Det är lätt att vara tillsammans med H. Jag tvivlar inte på det en sekund. Och det känns inte ens läskigt att det känns så. Ska sluta med osten nu, men ni get the picture.
Igår iallafall så skaffade vi barnvakt. Dexter är 3 veckor nu, så det kanske var lite tidigt. Men alla tjatar ju om att man ska vårda förhållandet och sådant, så vi tänkte väl att det kanske kan funka ändå. Min mamma fick äran att passa honom. Hon blev jätteglad när jag frågade. Dexter tar ju flaskan nu, så det funkar ju på så sätt. Vi var borta ungefär 4 timmar, och det hade funkat jättebra. Blev nästan lite besviken för att han inte hade kinkat mer, han kanske inte saknat mig alls?! Jättedumt och töntigt att tänka så. Och själviskt. Men ja, jag tänkte så ändå. På bion gick det ganska bra att inte tänka på Dexter, förutom en scen där de bar på en liten bebis avatar. Då stack det till i hjärtat! Och sen efteråt så gjorde det fysiskt ont av längtan! Jättekonstig känsla. H undrade om jag ville fika eller något innan vi åkte tillbaka till mamma, men jag bara kände att jag ville tillbaka till honom. Skulle inte kunna slappna av med att göra något annat. H erkände sen att han också egentligen ville tillbaka, men att man egentligen borde "passa på" när det hade gått så bra. Men man ska ju göra det man känner för och inte det man borde göra, så vi åkte hem.
Blev en lång dag, fick åka tåg och lämna Dexter, sen låna hennes bil och åka till bion. Vi åkte hemifrån vid tolvtiden och var hemma vid åtta på kvällen. Då köpte vi pizza (romantiskt värre, but I like it) och sen kom min farsa och syrra och hälsade på en snabbis. Farsan har fått komma ut från finkan nu, ska ha fotboja tills i april tydligen. Så han ville börja hälsa på mer. Vet inte om jag är så himla pepp på det, har gett han så många chanser, vet inte om jag vill att han ska fucka upp min son också. Får ta det lite som det kommer helt enkelt. Om min syrra inte hade funnits med i bilden skulle det vara mycket lättare att ignorera honom. Jaja. Farsan hade gjort en gunghäst i trä medans han satt inne. Lite gulligt visserligen, men jag vet inte. Usch. Orkar inte tänka på det just nu.
Igår iallafall så skaffade vi barnvakt. Dexter är 3 veckor nu, så det kanske var lite tidigt. Men alla tjatar ju om att man ska vårda förhållandet och sådant, så vi tänkte väl att det kanske kan funka ändå. Min mamma fick äran att passa honom. Hon blev jätteglad när jag frågade. Dexter tar ju flaskan nu, så det funkar ju på så sätt. Vi var borta ungefär 4 timmar, och det hade funkat jättebra. Blev nästan lite besviken för att han inte hade kinkat mer, han kanske inte saknat mig alls?! Jättedumt och töntigt att tänka så. Och själviskt. Men ja, jag tänkte så ändå. På bion gick det ganska bra att inte tänka på Dexter, förutom en scen där de bar på en liten bebis avatar. Då stack det till i hjärtat! Och sen efteråt så gjorde det fysiskt ont av längtan! Jättekonstig känsla. H undrade om jag ville fika eller något innan vi åkte tillbaka till mamma, men jag bara kände att jag ville tillbaka till honom. Skulle inte kunna slappna av med att göra något annat. H erkände sen att han också egentligen ville tillbaka, men att man egentligen borde "passa på" när det hade gått så bra. Men man ska ju göra det man känner för och inte det man borde göra, så vi åkte hem.
Blev en lång dag, fick åka tåg och lämna Dexter, sen låna hennes bil och åka till bion. Vi åkte hemifrån vid tolvtiden och var hemma vid åtta på kvällen. Då köpte vi pizza (romantiskt värre, but I like it) och sen kom min farsa och syrra och hälsade på en snabbis. Farsan har fått komma ut från finkan nu, ska ha fotboja tills i april tydligen. Så han ville börja hälsa på mer. Vet inte om jag är så himla pepp på det, har gett han så många chanser, vet inte om jag vill att han ska fucka upp min son också. Får ta det lite som det kommer helt enkelt. Om min syrra inte hade funnits med i bilden skulle det vara mycket lättare att ignorera honom. Jaja. Farsan hade gjort en gunghäst i trä medans han satt inne. Lite gulligt visserligen, men jag vet inte. Usch. Orkar inte tänka på det just nu.
Kommentarer
Trackback