mizaru

Känns som att jag aldrig kommer se ut så igen. Men mindre än vad den är nu blir den nog iallafall... Hoppas jag. Haha! Får lägga upp en ny preggo bild snart så får ni se hur stor jag blivit. Är ju "bara" 50 dagar kvar...

I fredags så umgicks jag ensam med min syrra, för första gången sen hon var... typ... 5 år gammal. Nu är hon 13. Lite skillnad om man säger så. Hon ville åka till farmor och hämta en tröja som hon fått stickad till sig. Grejen var bara att hon inte åkt till farmor själv förut, utan att bli skjutsad i bil och sådär. Syrran bor här i Stockholm, och min farmor i Södertälje, så det är en bit med pendeltåg och bussar och sådär. Iallafall. Syster yster ringde till mig och frågade. Och självklart är det ju inte så damn kul att åka pendeltåg fram och tillbaka, men det var första gången som hon frågat om jag ville göra nåt med henne, och då kunde jag ju verkligen inte säga nej. Jag var dessutom ganska nervös innan. Liksom, vad skulle vi prata om? Vad vill en 13-åring prata om? Jag känner ju inte henne, fast jag borde göra det, för hon är min syster. Det blir lite.... fel. Men det gick till min förvåning riktigt bra! Vi pratade på om allt möjligt, kändes inte krystat alls. Det var en lättnad! Nu känns det dock som att jag borde börja umgås med henne mer. Men är lite rädd för att den där positiva upplevelsen ska förstöras. Nu hade vi liksom en sisådär 13 år att ta igen i prat. Det har vi ju inte nästa gång. Men jag borde verkligen. Och jag vill. Tror jag. Jo, det vill jag. Hemskt att inte ha någon kontakt med sitt eget syskon. Särskilt när vi andra tre har så bra kontakt. Visst, det är skillnad, jag bodde ihop med mina brorsor, vi växte upp tillsammans, och vi är mycket närmre varann i ålder, men ändå. Nä får ta mig i kragen och fråga om hon typ vill gå och fika nån dag eller nåt.