Surprise!

Länge sen jag skrev nu (ja, kanske inte jämfört med förut, men ändå). Vart mycket med jobbet och sådär. Jag är helt enkelt inte van att jobba, sådär 10-18. Jobbade längre i Thailand, fler timmar och fler dagar, men detta känns mer... organiserat. Och dessutom så tar det två timmar att åka fram och tillbaka till jobbet. Så egentligen blir jobbtiden 9-19, dessutom ska man hinna äta, duscha, och gosa. Inte mycket tid kvar till bloggskrivande.

Fast ska jag vara ärlig så har jag försökt undvika att skriva här, för jag har en enda sak som jag vill skriva, men som jag inte har fått skriva innan. Men nu så kan jag nog.

Jag är gravid. Har bulle i ugnen. Ska äta för två. Och allt det dära. Japp. Ni läste rätt. Jag ska ha bebis. Och det är så jäkla sjukt! Fatta att jag ska ha en alldeles egen liten skrikande bajsmaskin! Haha, so weird. 

Det var ju inte direkt meningen. Inte alls planerat faktiskt. Och jag har ju trott i 10 år att jag inte ens kan bli gravid, så det var ju en ganska rejäl överraskning när det där blå plusset dök upp på stickan. Jag gjorde det egentligen bara för säkerhets skull, innan vi skulle börja på instruktörskursen. Hade mått lite illa, men trott att det antagligen bara var en släng av magsjuka vilket inte direkt var ovanligt. H skulle iväg och dyka på morgonen som jag skulle göra testet, och jag sa att jag skulle sms:a honom om resultatet. Var så himla inställd på att det skulle bli negativt. Höll på och spände ut magen och frågade om jag såg gravid ut och grejer. Lika kul var det inte klockan sex på morgonen när jag väl kissade på stickan och plusset poppade upp direkt! Fick en smärre chock tror jag. Började gråta hysteriskt. Men inte för att jag var ledsen, det var nog bara chocken. När den väl lagt sig så var det bara positiva känslor. Jag blev glad. Jätteglad. Lycklig. Trodde inte att det skulle bli så, men det är verkligen så. Jag känner mig lycklig. Det känns som att hela grejen med att jag åkte till Thailand igen hade detta som slutmål. Att jag skulle träffa mitt livs kärlek, och att vi skulle få Myggan (arbetsnamnet på den lille) tillsammans. Allt annat runtomkring, boende, ekonomi och så vidare spelar mindre roll. Det kommer lösa sig, det vet jag. 

Och om ni undrar så är H minst lika glad som jag. Så sjukt att åsikter kan ändras så himla fort. När vi började ses så pratade vi lite om barn, och om att jag inte använder p-piller och sådär på grund av min sjukdom. Han sa att han nog inte ville ha barn förens han var runt 35 (det vill säga om 9 år), och jag sa att jag nog antagligen inte ens ville ha barn. Men sen 3-4 månader senare så var det annat ljud i skällan för både mig och honom. Sjukt. Och jag vet att det inte är jag som övertalat mig själv att jag vill detta, och jag vet att H inte "offrar" sig eller så. Det bara känns så sjukt bra och rätt. Det är nog det som kännts mest rätt i hela mitt liv. 

Konstigt hur det kan bli. Att man kan överraska sig själv. Trodde verkligen inte det här om mig själv.

Myggan är iallafall ungefär 12 veckor gammal, kommer bli en liten julklappsbebis. Men mera exakt datum kommer efter att jag gjort ultraljudet om två månader. Då får jag också veta om det blir en tjej eller kille. Kan absolut inte hålla mig tills det är dags att klämma ut den.

Mjahapp. Nu kanske det blir inlägg lite oftare, när jag inte behöver hålla truten. Ha!

Kommentarer
Postat av: erica

Äntligen mer officiellt!

Puss gumman, kommer ner snart och vill leka när du får en stund över. blir nog nere ca 2 veckor. de du!

kram!

2009-06-05 @ 13:39:37
Postat av: Duktiga Annika

Oh!! Häftigt!

Grattis!:D

Postat av: Johannes Flakbil

Är den inte lite väl mörk?

2009-06-11 @ 02:23:37

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback