mizaru

Jahapp. Nu har mina 2 semesterveckor börjat. Jag borde vara överlycklig, men jag är på jättekonstigt humör och skulle helst bara vilja lägga mig under en sten och sakta förmultna. Antingen det eller så känns det som att jag kommer göra något som jag inte borde. Känner mig så förbannat låst i min egen situation just nu. Fast jobb, lån, jobb 6 dar i veckan, 2 katter som jag inte bara kan lämna hursom, egen lägenhet, pensionssparande osv. Även om jag skulle vilja plugga så skulle det inte gå, för jag har för stora utgifter för att klara mig på studielånet. Nu vill jag ju inte det, men bara det att möjligheten inte längre finns gör att jag freakar ut. Jag kommer ju antagligen vilja det någon gång. Och då går det inte.

Ägnade dagen på jobbet till att kolla efter andra jobb, både här i stan och nere i skåne. Jag har funderingar på att flytta, jag har ju ändå bott här i 1½ år och det är rekord för att vara mig. Det kryper i benen. Jag måste bort. Måste ju i såna fall flytta nånstans dit jag kan ta med katterna. Åh det är så dubbelt. Jag orkar egentligen inte alls börja om och flytta och söka nytt jobb och antagligen få sämre lön och stressigare jobb än vad jag har nu. Men jag pallar inte med detta här heller.

Andra planer är att hitta tillfälligt hem till katterna, sälja lägenheten och åka på långresa för vinsten. Sen när jag kommer hem får jag väl bo hos nån polare eller nåt. Nån som är sugen på katt?

Åh, nu lägger jag mig ner och stirrar i taket i några timmar tror jag. Tjohej.