mizaru

Åuh. Jag är trött. Hela tiden trött. Inte så konstigt när det är så satans mörkt. Har jobbat för första gången på en månad idag. Det var ju lagom deprimerande... G typ antydde idag att han tyckte att jag skulle ta över butiken nån gång i framtiden, och det var rätt svårt att hålla tungan rätt i munnen och inte säga nånting om mina planer att flytta till Thailand. Är inte redo att snacka om det ännu med han. Orkar inte med att jobba i 9 månader och att han ska spela martyr hela den tiden. Han har nämligen sagt att han aldrig ska anställa någon mer, att han inte litar på folk och bla bla... Det ger ju mig inte så lite ångest, känns som att han sätter alldeles för stor tillit till mig liksom. Jag har aldrig jobbat längre än 9 månader på ett och samma jobb tidigare, och nu har jag snart vart 2 år på cykelaffären. Jag får seriöst panik av det. Det kryper i kroppen av att vara på samma ställe såhär länge. Det kryper ännu mer när nån säger sådär att jag ska ta över butiken och sånt, för det betyder att jag ska vara på ett och samma ställe typ resten av mitt liv. RESTEN AV MITT LIV!? Fy fan. Nej nej NEJ jag vill inte. Panik! Verkligen panik. Får fan hjärtklappning bara av att skriva ner det.

Har snackat med en kompis till min pappa, och han känner tydligen en tjej som har haft katter innan, men de hade dött för inte så länge sen. Han trodde att hon kanske kunde ta hand om Marsei och Serlot. Jag vill bara att de ska hamna hos någon bra människa som älskar dem och tar hand om dem på bästa sätt. Då skulle jag kunna ge bort dem utan det minsta dåligt samvete. Fast jag skulle ju sakna dem såklart. Som fan. Men jag mår verkligen inte bra av att ha dem... Tyvärr. Dessutom, om jag ska flytta så måste jag ändå hitta någon som kan ta hand om dem på obestämd tid. Inte det lättaste direkt. Åh, jag får lite ångest när jag tänker på det... Mina bebisar. Kommer jag verkligen klara mig utan dem? Kommer ju dö av ensamhet här hemma.