mizaru

En tjej ringde mig i morse och sa att hon ville adoptera Marsei och Serlot. Jag la upp en annons på katthemmet, och en timme efter att den blivit publicerad så ringde hon. Jag blev lite chockad, vad jag förstår så är det tydligen svårt att adoptera bort sina katter... Hade inte förväntat mig så snabbt svar. Hon verkade jättvettig, hade 2 katter redan och sa att hon var hemma mestadels (jag vågade inte fråga varför) så hon hade mycket tid att pyssla om dem. Hon gav bra foder till sina katter också, vilket tyder på att hon är seriös med att ta hand om dem på bästa sätt tycker jag. Hon skulle komma hit imorgon kväll och hälsa på Marsei och Serlot, och om de tycker om varann så kör jag hem alla 3 till hennes hus. Tycker det är rätt bra, för då får jag se hur hon bor också. Om det känns helt fel så kör jag tillbaka med dem.

Jag vet inte... Jag känner mig lättad och glad på ett sätt, eftersom det verkar som de kommer komma till ett bra hem, till en kattmänniska som kommer älska dem lika mycket som jag. Men samtidigt så är jag jätteledsen och vill inte alls lämna bort dem. Fatta vad ensamt det kommer vara här hemma. Det kommer kännas helt sjukt. Jag har ALDRIG vart helt ensam hemma i den här lägenheten. Kommer bli första gången som jag verkligen bor själv.

Detta har gått så fort. Känner mig chockad. Känns overkligt att jag aldrig kommer få se mina bebisar någonsin igen. Har börjat grina flera gånger idag på jobbet när jag tänkte på det, och jag kan ju tala om att jag sitter och grinar nu medans jag skriver detta. Samtidigt så vet jag att jag måste. Detta är rätt beslut. Jag vet det, men det gör inte att det gör mindre ont.