Perspektiv

Tänk vad lite sömn kan göra för ens förmåga att se på saker objektivt. De två senaste dagarna har nog vart bland de värsta i mitt liv, men idag känns det betydligt bättre. Jag tror det har med att jag kunnat sova inatt av ren utmattning, men det kan ju också ha med att göra att jag är expert på att förtränga saker. Tänka på nåt annat. Ignorera. Jag måste göra så av ren överlevnadsinstinkt, jag tänker alldeles för mycket för mitt eget bästa.

Idag pratade jag med mamma och frågade hur det skulle bli med en massa saker och hon sa att jag hade kommit mycket längre i mitt tänk än vad hon hade gjort. Inte särskilt oväntat tyckte jag, men hon såg förvånad ut. Det irriterar mig nåt fruktansvärt att de inte har tänkt på alla de saker som jag tänkt på. Jag trodde att om man ska skiljas så borde man väl ha gått igenom alla konsekvenser och beräknat om det är värt det eller inte. De har vart gifta i 25 år. De ska skiljas för att de bara är vänner och ingenting mer. Jaha. Och? Alla som vart tillsammans mer än 2 år med någon vet ju att det är så det blir! Man älskar varann, men den där känslan som fanns i början finns inte kvar. Herregud, är dom tonåringar eller? De ska slänga bort allting som de byggt upp tillsammans på grund av nån stackars illussion om ett liv som de antagligen inte kommer få. Mamma ska bo själv i en liten lägenhet, fattar inte vad hon ska göra där? Kolla på TV eller? Hon har byggt upp nån slags fantasibild om att det ska bli så skojigt att bo själv, hur hon ska springa på gymet och umgås med sina polare och hur hon och jag ska börja hänga mycket mer. Det kommer inte bli så. Hon kommer känna sig ensam, det vet jag. Har man bott ihop med någon hela sitt liv och haft barn sen man är 20 år gammal så är man rätt van vid att ha liv och rörelse runtikring sig. Jag tror bara att de kommer ångra sig så jävla hårt. Om man fortfarande är vänner, tycker om varann och inte vill sluta umgås så ska man för fan inte skilja sig. Jävla idioter. Men jaja. Deras liv. Bara det att jag antagligen kommer bli indragen i deras buisness. Vare sig jag vill det eller inte.

Jag är inte ledsen längre, gråter inte så fort jag tänker på det. Det är skönt. Orkar inte gråta mer, det tar så mycket på krafterna och gör egentligen ingen som helst nytta. Jag får ta den här nya situationen, finns ju inget jag kan göra åt den. Jag hoppas bara att de fattar att det är upp till dom att se till att detta funkar, att det är deras ansvar och ingen annans. De som har valt det här, inte jag.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback